Historien bakom

År 1982 ärvde Flory gate en summa pengar efter en kusin. Av författaren Elisabeth Hermodsson fick hon rådet att bilda stipendiefonden Fred med Jorden av arvet. Det första stipendiet delades ut 1984.

Elisabeth Hermodsson berättar

”Jag är poet och författare och sedan många år kritiker av den utveckling, som styrs av högteknologi och big science. På ett symposium tillägnat Elin Wägner träffade jag den märkliga Flory Gate, småländsk lantbrukare, Elins vän och medhjälpare. Min vänskap med Flory har för mig inneburit det ovärderliga att få bli sammanlänkad i en gemenskap med djupa rötter i kvinnligt tänkande och kvinnlig erfarenhet.

När Flory bad mig ge förslag på någon förening dit hon kunde donera en arvesumma, föreslog jag henne att bilda en fond i hennes eget namn.
Det var inte lätt för mig att få den anspråkslösa Flory att gå med på mitt förslag. Hon ville ge fonden Elin Wägners namn.
Det fordrades hela min övertalningsförmåga för att få Flory att inse, att det var hennes egen ovanliga gärning som biologisk odlare och egensinnig tänkare, som genom denna fond skulle inspirera till efterföljd.

Flory Gate
Flory Gate

Egna praktiska försök är forskning. Egen beprövad erfarenhet är kunskap
— Flory Gate

Min första bekantskap med jordbruk gjorde jag som barn någon gång på 10-talet, när jag följde rättaren i spåren på den gård min far ägde i Förlanda socken i norra Halland.

Jag deltog i alla sysslor och fick i nåder köra den enspända ringvälten alldeles själv. Och jag skickades i ärenden de 18 kilometerarna till Fjärås station i trillan eller släden.

Jag stod på torget i Kungsbacka och sålde smågrisar medan rättaren tog sig ett glas på krogen. Det var ett härligt och aktivt liv och jag trodde jag kunde allt om jordbruk och djurskötsel.

Flory Gates hus i Rösås
Flory Gates hus i Rösås

Efter många öden befann jag mig vid alutet av 30-talet ensam med två barn i Göteborg. Stadslivet föreföll oss alla tre outhärdligt. Då började tankarna på en egen gård vakna och därmed sökandet efter kunskap. Gården blev verklighet 1940 i och med inköpet av 1/3 mantal Rösås 14 i Bergs socken, Kronobergs län. Här drev jag ekologiskt jordbruk med 7-årig växtföljd.

I denna Bergs socken bodde Elin Wägner i sitt Lilla Björka. Hon hade redan tidigare tagit mig ut på långresor till Sovjet, Tjeckoslovakien och österrike.

I Wien deltog jag i en kvinnokongress där planer till en framtida värlsordning diskuterades. Womens Organisation for World Order = WOWO. Där lärde jag känna den schewiziska bondkvinnan Mina Hofstetter, som betraktade jorden som en moder som ger sina barn bröd, Moder Jord, Den Stora Modern.

Minas förebild var det kinesiska jordbruket, som genom tiotusentals år bibehållit jordens fruktbarhet genom att via komposter återföra allt biologisktavfall till dess ursprung – jorden.

Den växtlighet, som spirar ur moder jords mörker, blev för mig ett lika stort under som barnens tillväxt och födelse ur moderlivets mörker.

En sådan syn på jordens fruktbarhet står i stark motsats till det patriarkala härskartänkandet, som med kemiska dopinpreparat vill tvinga jorden till ökad prestationsförmåga. Följderna av detta har vi nu en dyrköpt erfarenhet av.

Under många års studier mognade min övertygelse att det råder en allt övergripande samverkan mellan naturens olika uppenbarelseformer och att jordbruket, som är ett störande ingrepp i denna samverkan, måste bedrivas med största hänsyn till helheten. Eller som Elin Wägner skriver i den lilla boken FRED MED JORDEN: ”Allt som stör naturens självverksam måste bort, eller också vi.”